Gammal nytt i inredningen.

Idag kom mina randiga skor! Tass tyckte de var väldigt snygga... Jag har nog aldrig träffat en så modeintresserad katt som hon.

Om jag rymde, skulle du komma med mig? Skulle du skita i dagvården och näringsdryckerna och individsamtal tillsammans med mig?

Jag var så rädd för att fylla 18, för att bli sjuk gång på gång, för att bestämma över mig själv. Och i natten blir allt svartare än vad det är. Men ångesten kan bli botad. Jag vet det nu. Vad vill jag ska hända? Vad vill jag? Jag vill vara med på Ms födelsedagsfest och köpa nya skor och ha på mig klänningen från myrorna. Jag vill resa till Mallorca och bevisa för alla att jag kan klara det. Jag vill bevisa för mig själv att det finns mer än bara detta.

Handlade på MÖJRÅRNA! (läs myrorna). Och det låter väldigt tveksamt kanske men det gäller att ha hökögon. Så jag kom hem med en svart festklänning från VILA, en vardagsklänning (bilden) från minns inte, en blus med brodering från MOCA och en tjusig kavaj från Mansfield (very english). Allt för 535 kr. Känner mig inte bara glad för fina fynd utan även lite stolt för att jag har återvunnit lite kläder. Vid tillverkningen av kläderna går det åt extremt mycket vatten. Plus energin som krävs för att driva en fabrik. Plus kemikalier.
Miljövänligt ska det va!

Oh, i have hurt myself again...
Och jorden rämnar under fötterna, andetagen känns både varma och kalla i magen. Och det är det enda som känns. För annars regerar tomheten. Och ensamheten vill bli min vän. "Jag kan var med dig föralltid." Det vill jag inte, men då har jag åtminstonne någon att prata med.

Rutigt och fint. Kjol gäller idag och strumbyxor och singstar med kompis om en timme.
Nu blir det ljusstöpning.

Färgsprakande på lilla butiken Gudrun Sjöden. Gillas!

Toppar och dalar. Pianospelande och rastlöst pyjamasvandrande. Skrika av ilska och sedan bli stum av frustration. Och en nära Malmö-vän som man inte kan annat än kallprata med. Det gör ont.
Men hoppet är det sista som lämnar människan. Det är också det som är tyngst att bära. Om man ska tro Johanna Thydell och " I Taket Lyser Stjärnorna". Om det inte vore tungt skulle man lätt kunna kasta av det.
Jag säger jag orkar inte mer men ändå fortsätter jag att hålla fast vid hoppet. Och kanske är jag naiv men det måste finnas en anledning till att jag fortfarande finns, andas och blir glad över att få telefonsamtal från vännen från Kristianstad.
Och "flickan och kråkan" sjunger att finns det liv är det aldrig försent. Även om hoppet kan te sig som en skadeskjuten kråka ibland. Även då ligger den tungt kring axlarna. Ja, hoppet är det tyngsta som finns att bära. Och det är det sista som överger människan.


.

Igår åkte vi till musikaffären. För i julklapp hade jag fått ett presentkort med pengar till ett piano. Och nu står det här i mitt rum. Och jag behöver bara ta några steg dit. På notstället finns noter till Adeles " Set fire to the rain" och Regina Spektors "Us" och " Samson". Och nu ska jag öva, öva och öva. Typ SÅ HÄÄR MYCKET.

Efter en enorm loop i en skakig bergochdalbaneresa funderar jag på att börja blogga igen. Jag har ju trots allt fått en systemkamera med bilder som behöver synas någonstans. Ganska deprimerande att bara ligga inne i en kamera dom bortglömda minnen. Tur att det finns många GB kvar så att de får lite utrymme att röra sig på. Funderar också lite på det där med ärlighet. Ska detta bli en personlig blogg eller en fotoblogg eller bådeoch? Jag får fundera lite till. Nu ska jag fortsätta lösa korsord.