Toppar och dalar. Pianospelande och rastlöst pyjamasvandrande. Skrika av ilska och sedan bli stum av frustration. Och en nära Malmö-vän som man inte kan annat än kallprata med. Det gör ont.
Men hoppet är det sista som lämnar människan. Det är också det som är tyngst att bära. Om man ska tro Johanna Thydell och " I Taket Lyser Stjärnorna". Om det inte vore tungt skulle man lätt kunna kasta av det.
Jag säger jag orkar inte mer men ändå fortsätter jag att hålla fast vid hoppet. Och kanske är jag naiv men det måste finnas en anledning till att jag fortfarande finns, andas och blir glad över att få telefonsamtal från vännen från Kristianstad.
Och "flickan och kråkan" sjunger att finns det liv är det aldrig försent. Även om hoppet kan te sig som en skadeskjuten kråka ibland. Även då ligger den tungt kring axlarna. Ja, hoppet är det tyngsta som finns att bära. Och det är det sista som överger människan.


.