Det äldsta och endabarnet är oftast ganska lika:

ENDABARN:
Myten säger att alla endabarn blir bortskämda, men så måste det inte vara. Vissa behandlas som vuxna redan som små barn medan vissa föräldrar behandlar sina endabarn som bebisar hela livet.
Endabarn skiljer sig från barn med syskon eftersom de endast påverkas av sina föräldrar. De formas inte av några storasyskon eller småsyskon. Det leder till att de får mindre social träning eftersom de inte lär sig att dela med sig och lösa konflikter på samma sätt som barn med syskon gör.
Bristen på social träning med jämnåriga kan göra att endabarnet föredrar att umgås med vuxna i stället för med andra barn. De är ofta väldigt ansvarstagande och pålitliga.

ÄLDSTABARN: (thats me hehe)
Ställningen som familjens första och äldsta barn innebär ofta att äldstabarnet får ta större ansvar än sina yngre syskon. Det är vanligt att gå i fällan att alltid ropa på äldstabarnet när middagsbordet ska dukas.
Eftersom äldstabarnet ofta får höra hur stora och duktiga de är lär de sig snabbt att det är det som gäller – att vara duktig. Det leder till gott självförtroende, men ofta kan det stå sämre till med självkänslan.
Många storasyskon blir drivande på jobbet som vuxna. De är ambitiösa och ansvarstagande.

YNGSTABARN:
Familjens minsting har ofta inte lika höga förväntningar på sig som sina äldre syskon. De älskas för dem de är och inte för sin prestation. De blir ofta populära och ses som charmiga. De är ofta rebelliska och kreativa.

MELLANBARN:
Mellanbarn är både storasyskon och småsyskon. De blir ofta flexibla, diplomatiska och villiga att kompromissa. Enligt Elisabeth Schönbeck är mellanbarnet det svåraste kortet att lägga eftersom de lite kan ”välja sin roll”. Här spelar dock könet en större roll än när det gäller äldstabarn eller yngstabarn. En flicka med en storebror och en lillebror får automatiskt en särställning som familjens enda dotter, medan en flicka med en storasyster och en lillasyster kan ha svårare att finna sin plats.